När jag var tio år och just hade skrivit att Afrika är den stora glassen mitt i havet, beställde min mamma från Feminas läsarshop ett afrikanskt klädestyg - en kangas. Jag bar den natt som dag, på huvudet, över bålen, kring benen. I flera år bar jag den, tills den fick en stor reva. Då fick den istället ligga svepande över mina penslar och skissblock i en spånkorg på golvet i mitt flickrum. Jag berättar det här för att det har med min bild av begreppet "Afrika" att göra. Det är en del av en halvtromantiserad, exotisk bild av "Afrika" som jag genom min uppväxt här har. Jag har kusiner från Ghana, och palmer i vardagsrummet; men det var först för några år sedan jag insåg det osmakliga i spelet Den försvunna diamanten, boken Den vita massajen, eller fotografierna i farfars album från hans tid som sjöman på Fylgia. Bilderna från när han och hans kamrater passerat ekvatorn och nakna målats svarta av kol. Jag är svept in i en familjär rasism, en familjär kolonialism, som är långt från extremisternas jackor och frisyrer. Ett ruvande tankesätt som jag knappt ens är medveten om. Jag kommer inte bära min färgglada kangas när jag stiger av planet i Kapstaden (med mitt blå "visa" på hand), men jag kommer att ha den i min ryggsäck - det här blir allt för symboliskt, det är det som är problemet - och då och då kommer jag v e ckla u t
