Hottentot Venus: A Novel

Förstås för att återknyta, återskapa, står jag i en muséesal. Jag tittar på den sydafrikanska fotografen Nomusa Makhubus verk, föreställande lager av porträtt och porträttering. Bredvid mig står provinsens konstansvarige - han har en sliten mössa på sig och gympaskor, och är förstås betydligt intelligentare än han vill ge intrycket av. Jag säger att jag tycker mycket om Nomusa Makhubus konst, och anmärker att han var lite för snäll i sin introduktion till de två tavlorna, när han tidigare guidade runt i samlingsutställningen, att han inte skar direkt in på deras intensivt post-koloniala kritik och budskap. Han ler lite smått, ser på mig i mina trasiga jeans, och undrar var han har mig. Han säger att det finns en poäng med att börja snällt, för att inte skrämma. Då tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag använt en stordia av en av den unga konstnärens bilder, i en presentation om nutida sydafrikansk identitet, för sociologiska institutionen på universitetet i Stellenbosch. Jag säger nöjt, och lagom stolt, att det kändes som att konsten fick ännu ett lager, eftersom jag stod där som europé och projicerade bilden en ”svart kvinna” skapat av en ”svart kvinna” av och om den bild, en forn europé skapat av en ”svart kvinna”, särskilt så i lokaler där gammeldags, uttalat rasistiska antropologer huserat. Det går fint, jag tycker mig se rentav bekräftelse i hans ögon. Jag ler, går ut ur lokalen. Och kommer på att jag inte sagt ”transperancy” eller ”slide”, som man oftast gör för att bli förstådd på det engelska språket, utan det lite föråldrade, försvenskade, oförståeliga ”overhead”.