Stentavlor

Jag är i Johannesburg, jag sitter på en liten puff, framför en dataskärm (just som den här) med hörlurar över örsnäckorna. Jag lär mig om mina rötter. På väggen till höger om mig hänger ett utskuret klippblock med hällristningar. Mina – våra – förfäders ättlingar har ristat den. På datorskärmen, kan jag med mitt riktiga finger peta på fjorton olika antropologiska forskares ansikten. När jag gör det, ett i taget, börjar de tala. En berättar vad vi ser på klippblocket, hur det speglar konstnärens, och andras, jakt efter föda, vardag och livsjakt. Nästa ansikte berättar något helt annat, han säger att det är en teckning av transtillståndet, som korrelerar med de religiösa myterna, som existerade i det samhället i vilket det skapades. En grå man säger att stenen och dess ifyllda röda färg är vacker. En kvinna med krullpermanentat hår och amerikansk dialekt, pekar på en fotostatkopia av stenen, med en spetsig blyertspenna, och talar om den sexualiserade manskroppen. En man säger: Denna bild har mening, men mening för de i den kontext där den skapades; eftersom vi inte har några kvarlevande dokument eller tungor, från den tiden, kan vi inte veta, inte veta någonting, om vad den föreställer, allt blir bara gissningar, avslöjanden av vår egen tid och personlighet.