Gullivers resor

Givetvis hände det långt tidigare, det att vi gick i backen förbi Domkyrkan och Gustavianum, jag och Johanna. Vi tittade på de gyllene tecknen längs takkulans valv och kom att tala om konstskåpet, som står där inne för allmänhetens beskådan, och tronar på minnen och minipenaler. Så talade vi om små saker, och stora, och hur de alltid väcker ett sådant intresse, och en sådan fascination, att se på saker som är mindre, eller större, än de vanligtvis förväntas vara. Det var ändå den tanken, som kom tillbaka en tid in på min vistelse i Sydafrika: det att se det stora i det lilla: att se det utspädda i koncentratet: att se hela världen i ett land: att se de med hela tårtor, och de med smulor: att se de med rosa kinder utbildade och bilkörande, födda och gödda - och de med bruna i helblå arbetskläder och reflexvästar. Först förfasades jag, precis som alla andra, över den nationella apartheid, som existerat, och existerar i det där landet på Afrikas spets. Sedan såg jag. Skalan. Avbilden. Och den globala segregationen. Brunt, rosa, runda plånböcker och tomma plastkassar. Jag var i ett konstskåp, och världen var större.