Hottentot Venus: A Novel

Förstås för att återknyta, återskapa, står jag i en muséesal. Jag tittar på den sydafrikanska fotografen Nomusa Makhubus verk, föreställande lager av porträtt och porträttering. Bredvid mig står provinsens konstansvarige - han har en sliten mössa på sig och gympaskor, och är förstås betydligt intelligentare än han vill ge intrycket av. Jag säger att jag tycker mycket om Nomusa Makhubus konst, och anmärker att han var lite för snäll i sin introduktion till de två tavlorna, när han tidigare guidade runt i samlingsutställningen, att han inte skar direkt in på deras intensivt post-koloniala kritik och budskap. Han ler lite smått, ser på mig i mina trasiga jeans, och undrar var han har mig. Han säger att det finns en poäng med att börja snällt, för att inte skrämma. Då tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag använt en stordia av en av den unga konstnärens bilder, i en presentation om nutida sydafrikansk identitet, för sociologiska institutionen på universitetet i Stellenbosch. Jag säger nöjt, och lagom stolt, att det kändes som att konsten fick ännu ett lager, eftersom jag stod där som europé och projicerade bilden en ”svart kvinna” skapat av en ”svart kvinna” av och om den bild, en forn europé skapat av en ”svart kvinna”, särskilt så i lokaler där gammeldags, uttalat rasistiska antropologer huserat. Det går fint, jag tycker mig se rentav bekräftelse i hans ögon. Jag ler, går ut ur lokalen. Och kommer på att jag inte sagt ”transperancy” eller ”slide”, som man oftast gör för att bli förstådd på det engelska språket, utan det lite föråldrade, försvenskade, oförståeliga ”overhead”.

Farfar var sjöman

När jag var tio år och just hade skrivit att Afrika är den stora glassen mitt i havet, beställde min mamma från Feminas läsarshop ett afrikanskt klädestyg - en kangas. Jag bar den natt som dag, på huvudet, över bålen, kring benen. I flera år bar jag den, tills den fick en stor reva. Då fick den istället ligga svepande över mina penslar och skissblock i en spånkorg på golvet i mitt flickrum. Jag berättar det här för att det har med min bild av begreppet "Afrika" att göra. Det är en del av en halvtromantiserad, exotisk bild av "Afrika" som jag genom min uppväxt här har. Jag har kusiner från Ghana, och palmer i vardagsrummet; men det var först för några år sedan jag insåg det osmakliga i spelet Den försvunna diamanten, boken Den vita massajen, eller fotografierna i farfars album från hans tid som sjöman på Fylgia. Bilderna från när han och hans kamrater passerat ekvatorn och nakna målats svarta av kol. Jag är svept in i en familjär rasism, en familjär kolonialism, som är långt från extremisternas jackor och frisyrer. Ett ruvande tankesätt som jag knappt ens är medveten om. Jag kommer inte bära min färgglada kangas när jag stiger av planet i Kapstaden (med mitt blå "visa" på hand), men jag kommer att ha den i min ryggsäck - det här blir allt för symboliskt, det är det som är problemet - och då och då kommer jag v e ckla u t

Solomons sång

Inte för att det egentligen började då, men för att det hände, vill jag inleda med en stor sal i ett museum och hörlurar över öronen. Jag står i Antwerpens center för modern konst och jag lyssnar på ett ljudkollage. På samma vägg som hörlurarnas sladd går in i, står historien om hiten "The Lion Sleeps Tonight" skriven. Det står om Solomon Linda och hans band The Evening Birds, som vunnit en skivinspelning som första pris i en tävling med låten, som då hette "Mbube". Det står om att det var den enda betalningen han fick, och om hur sedan låten vandrade vidare för att bli populär i USA och i världen med engelsk text. Det står om hur låten är en sådan som väldigt många människor känner till och har hört och kan sjunga med i, men att kompositören dog fattig och okänd. Jag tror att konstnären berättar om detta för att han vill illustrera kolonialismens effekter med ett konkret och oväntat exempel. Ljuden i hörlurarna är en delvis musikaliskt tilltalande mix av lejonryt och pinntrummande och trumpetande - texten består av nonsensord som den belgiske konstnären själv hittat på och som ska låta "afrikanska", välklingande och främmande. Jag är mer osäker på varför han gjort så. Jag står där i en stad som står för en majoritet av jordens diamantslipning och lyssnar på en falsk version av en sydafrikansk 40-talshit som blivit universell i den vita världen, och jag vet inte om jag ska fnissa och dansa med, eller sjunka ned på golvet med ryggen mot väggens bokstäver och börja gråta.