Stentavlor

Jag är i Johannesburg, jag sitter på en liten puff, framför en dataskärm (just som den här) med hörlurar över örsnäckorna. Jag lär mig om mina rötter. På väggen till höger om mig hänger ett utskuret klippblock med hällristningar. Mina – våra – förfäders ättlingar har ristat den. På datorskärmen, kan jag med mitt riktiga finger peta på fjorton olika antropologiska forskares ansikten. När jag gör det, ett i taget, börjar de tala. En berättar vad vi ser på klippblocket, hur det speglar konstnärens, och andras, jakt efter föda, vardag och livsjakt. Nästa ansikte berättar något helt annat, han säger att det är en teckning av transtillståndet, som korrelerar med de religiösa myterna, som existerade i det samhället i vilket det skapades. En grå man säger att stenen och dess ifyllda röda färg är vacker. En kvinna med krullpermanentat hår och amerikansk dialekt, pekar på en fotostatkopia av stenen, med en spetsig blyertspenna, och talar om den sexualiserade manskroppen. En man säger: Denna bild har mening, men mening för de i den kontext där den skapades; eftersom vi inte har några kvarlevande dokument eller tungor, från den tiden, kan vi inte veta, inte veta någonting, om vad den föreställer, allt blir bara gissningar, avslöjanden av vår egen tid och personlighet.

Hottentot Venus: A Novel

Förstås för att återknyta, återskapa, står jag i en muséesal. Jag tittar på den sydafrikanska fotografen Nomusa Makhubus verk, föreställande lager av porträtt och porträttering. Bredvid mig står provinsens konstansvarige - han har en sliten mössa på sig och gympaskor, och är förstås betydligt intelligentare än han vill ge intrycket av. Jag säger att jag tycker mycket om Nomusa Makhubus konst, och anmärker att han var lite för snäll i sin introduktion till de två tavlorna, när han tidigare guidade runt i samlingsutställningen, att han inte skar direkt in på deras intensivt post-koloniala kritik och budskap. Han ler lite smått, ser på mig i mina trasiga jeans, och undrar var han har mig. Han säger att det finns en poäng med att börja snällt, för att inte skrämma. Då tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag använt en stordia av en av den unga konstnärens bilder, i en presentation om nutida sydafrikansk identitet, för sociologiska institutionen på universitetet i Stellenbosch. Jag säger nöjt, och lagom stolt, att det kändes som att konsten fick ännu ett lager, eftersom jag stod där som europé och projicerade bilden en ”svart kvinna” skapat av en ”svart kvinna” av och om den bild, en forn europé skapat av en ”svart kvinna”, särskilt så i lokaler där gammeldags, uttalat rasistiska antropologer huserat. Det går fint, jag tycker mig se rentav bekräftelse i hans ögon. Jag ler, går ut ur lokalen. Och kommer på att jag inte sagt ”transperancy” eller ”slide”, som man oftast gör för att bli förstådd på det engelska språket, utan det lite föråldrade, försvenskade, oförståeliga ”overhead”.