-

Orientalism

Långt senare, än en gång, kliver vi ut på en ramp och konstaterar att den moderna konsten i museet vi just besökt varit alldeles för snäll. Konstnärerna bordat fånga upp den långa historien av abstrakt måleri, kalligrafi och också yttrandeförtryck, tycker vi. Men vi är inte konstnärerna och staten som äger museet har förbjudit YouTube och får minoritetens bomber mot sig. Så de målar inte vad de vill. Alla skyltarna vid de konstverk som fanns var övertydliga. Vi går ut och jag hittar en tjock katalog. Den heter museet för funna saker i Istanbul. Den är grå och minimalistisk. Men i sin minimalitet är den orientalistisk. Vi kan med ens se att det är någon som inte har bott här i hela livet, som skapat den. Valt ut detaljerna, förhärligandet, romantiseringen. Klippt in sin egna grå bakgrund, linjaler och handskbeklädda händer. En främling som skapar här och gör därigenom häret främmande snarare än sig själv. Vi fortsätter, för det blir allt senare, och senare händer många gånger, och vi fortsätter.

människor klädda i blått

Gullivers resor

Givetvis hände det långt tidigare, det att vi gick i backen förbi Domkyrkan och Gustavianum, jag och Johanna. Vi tittade på de gyllene tecknen längs takkulans valv och kom att tala om konstskåpet, som står där inne för allmänhetens beskådan, och tronar på minnen och minipenaler. Så talade vi om små saker, och stora, och hur de alltid väcker ett sådant intresse, och en sådan fascination, att se på saker som är mindre, eller större, än de vanligtvis förväntas vara. Det var ändå den tanken, som kom tillbaka en tid in på min vistelse i Sydafrika: det att se det stora i det lilla: att se det utspädda i koncentratet: att se hela världen i ett land: att se de med hela tårtor, och de med smulor: att se de med rosa kinder utbildade och bilkörande, födda och gödda - och de med bruna i helblå arbetskläder och reflexvästar. Först förfasades jag, precis som alla andra, över den nationella apartheid, som existerat, och existerar i det där landet på Afrikas spets. Sedan såg jag. Skalan. Avbilden. Och den globala segregationen. Brunt, rosa, runda plånböcker och tomma plastkassar. Jag var i ett konstskåp, och världen var större.

Stentavlor

Jag är i Johannesburg, jag sitter på en liten puff, framför en dataskärm (just som den här) med hörlurar över örsnäckorna. Jag lär mig om mina rötter. På väggen till höger om mig hänger ett utskuret klippblock med hällristningar. Mina – våra – förfäders ättlingar har ristat den. På datorskärmen, kan jag med mitt riktiga finger peta på fjorton olika antropologiska forskares ansikten. När jag gör det, ett i taget, börjar de tala. En berättar vad vi ser på klippblocket, hur det speglar konstnärens, och andras, jakt efter föda, vardag och livsjakt. Nästa ansikte berättar något helt annat, han säger att det är en teckning av transtillståndet, som korrelerar med de religiösa myterna, som existerade i det samhället i vilket det skapades. En grå man säger att stenen och dess ifyllda röda färg är vacker. En kvinna med krullpermanentat hår och amerikansk dialekt, pekar på en fotostatkopia av stenen, med en spetsig blyertspenna, och talar om den sexualiserade manskroppen. En man säger: Denna bild har mening, men mening för de i den kontext där den skapades; eftersom vi inte har några kvarlevande dokument eller tungor, från den tiden, kan vi inte veta, inte veta någonting, om vad den föreställer, allt blir bara gissningar, avslöjanden av vår egen tid och personlighet.

Hottentot Venus: A Novel

Förstås för att återknyta, återskapa, står jag i en muséesal. Jag tittar på den sydafrikanska fotografen Nomusa Makhubus verk, föreställande lager av porträtt och porträttering. Bredvid mig står provinsens konstansvarige - han har en sliten mössa på sig och gympaskor, och är förstås betydligt intelligentare än han vill ge intrycket av. Jag säger att jag tycker mycket om Nomusa Makhubus konst, och anmärker att han var lite för snäll i sin introduktion till de två tavlorna, när han tidigare guidade runt i samlingsutställningen, att han inte skar direkt in på deras intensivt post-koloniala kritik och budskap. Han ler lite smått, ser på mig i mina trasiga jeans, och undrar var han har mig. Han säger att det finns en poäng med att börja snällt, för att inte skrämma. Då tar jag tillfället i akt att beskriva hur jag använt en stordia av en av den unga konstnärens bilder, i en presentation om nutida sydafrikansk identitet, för sociologiska institutionen på universitetet i Stellenbosch. Jag säger nöjt, och lagom stolt, att det kändes som att konsten fick ännu ett lager, eftersom jag stod där som europé och projicerade bilden en ”svart kvinna” skapat av en ”svart kvinna” av och om den bild, en forn europé skapat av en ”svart kvinna”, särskilt så i lokaler där gammeldags, uttalat rasistiska antropologer huserat. Det går fint, jag tycker mig se rentav bekräftelse i hans ögon. Jag ler, går ut ur lokalen. Och kommer på att jag inte sagt ”transperancy” eller ”slide”, som man oftast gör för att bli förstådd på det engelska språket, utan det lite föråldrade, försvenskade, oförståeliga ”overhead”.

Feminist och pionjär

Förut undrade du varför jag spred bokstäverna, och nu undrar du varför jag skriver så här. Det skulle ju handla om din resa. Om Sydafrika. Jag säger att det är för att det här är min stambok, en sådan bok adelsmännen bar med sig när de for ut i världen, en bok med referenser, som vittnade om deras ställning hemmavid. Jag säger att det är därför. Jag säger att det är för att det alltid handlar mer om den som skriver än om något utanför, trots att det är fult. Det är fult att använda en plats långt borta för att beskriva sig själv, att använda den som det främmande och kontrasterande. Relief. Kanske det handlar om makt. Men, det handlar också om att det är här det måste börja. Det måste börja i jag-form, för annars skulle det inte kunnas förstås. Jag säger att jag läst en beskrivning av Småland, skriven av en kvinna från Vilnius. Om hur hon beskrev dimmorna i gryningen som "Guds cigarettrök", trots att jag när jag läste texten i Vilnius, tänkte att det nog var hennes egen stad som präglades just av gud och cigaretter. I det fallet är det ganska vackert, men det är äckligt när det av rika vita skrivs om "anorektiska företag" i det som en gång kallats "tredje världen". Du frågar, och som vanligt ger jag bara bokstäver tillbaka.

Farfar var sjöman

När jag var tio år och just hade skrivit att Afrika är den stora glassen mitt i havet, beställde min mamma från Feminas läsarshop ett afrikanskt klädestyg - en kangas. Jag bar den natt som dag, på huvudet, över bålen, kring benen. I flera år bar jag den, tills den fick en stor reva. Då fick den istället ligga svepande över mina penslar och skissblock i en spånkorg på golvet i mitt flickrum. Jag berättar det här för att det har med min bild av begreppet "Afrika" att göra. Det är en del av en halvtromantiserad, exotisk bild av "Afrika" som jag genom min uppväxt här har. Jag har kusiner från Ghana, och palmer i vardagsrummet; men det var först för några år sedan jag insåg det osmakliga i spelet Den försvunna diamanten, boken Den vita massajen, eller fotografierna i farfars album från hans tid som sjöman på Fylgia. Bilderna från när han och hans kamrater passerat ekvatorn och nakna målats svarta av kol. Jag är svept in i en familjär rasism, en familjär kolonialism, som är långt från extremisternas jackor och frisyrer. Ett ruvande tankesätt som jag knappt ens är medveten om. Jag kommer inte bära min färgglada kangas när jag stiger av planet i Kapstaden (med mitt blå "visa" på hand), men jag kommer att ha den i min ryggsäck - det här blir allt för symboliskt, det är det som är problemet - och då och då kommer jag v e ckla u t

Solomons sång

Inte för att det egentligen började då, men för att det hände, vill jag inleda med en stor sal i ett museum och hörlurar över öronen. Jag står i Antwerpens center för modern konst och jag lyssnar på ett ljudkollage. På samma vägg som hörlurarnas sladd går in i, står historien om hiten "The Lion Sleeps Tonight" skriven. Det står om Solomon Linda och hans band The Evening Birds, som vunnit en skivinspelning som första pris i en tävling med låten, som då hette "Mbube". Det står om att det var den enda betalningen han fick, och om hur sedan låten vandrade vidare för att bli populär i USA och i världen med engelsk text. Det står om hur låten är en sådan som väldigt många människor känner till och har hört och kan sjunga med i, men att kompositören dog fattig och okänd. Jag tror att konstnären berättar om detta för att han vill illustrera kolonialismens effekter med ett konkret och oväntat exempel. Ljuden i hörlurarna är en delvis musikaliskt tilltalande mix av lejonryt och pinntrummande och trumpetande - texten består av nonsensord som den belgiske konstnären själv hittat på och som ska låta "afrikanska", välklingande och främmande. Jag är mer osäker på varför han gjort så. Jag står där i en stad som står för en majoritet av jordens diamantslipning och lyssnar på en falsk version av en sydafrikansk 40-talshit som blivit universell i den vita världen, och jag vet inte om jag ska fnissa och dansa med, eller sjunka ned på golvet med ryggen mot väggens bokstäver och börja gråta.